Lägesrapport

Så här lagom i november, mot slutet av året tänkte jag göra en liten lägesrapport av mitt liv.

Skola: Läser tredje året på kombinationsprogrammet Civilingenjör/ Lärare mellan KTH och LHS. Det har hittills inte gått så jättebra, men nu läser jag om några kurser och jag hoppas att från och med nu ska det se ljust ut.

Mottagning: Jag har överlevt mottagningen i år. Jag har till och med varit ansvarig för den. Folk tyckte till och med att jag gjorde ett bra jobb. (Jag var ansvarig över ett projekt som involverade över 100 människor med en budget på 36000kr!) Imorgon är det tackgasque med Pirattema. Vem läste min dagbok?

Jobb: Inget riktigt extrajobb men jag ska gå på Armada på tisdag och prata med alla möjliga företag och se vad jag kan hitta. Jag vet att de inte har så mycket extra jobb utan snarare examensjobb och traineejobb men man kan ju hoppas på ett sommarjobb.

Familj: Syster utanför Göteborg (alldeles för långt bort), Mamma och Pappa som oroar sig tokiga över oss barn. Bror med fru och barn (mina ögonstenar) i Danmark ( jag skulle vilja träffa dem oftare, iallafall barnen).

Kärleken: Nysingel och den här gången ska jag hålla mig singel ett tag (åtminstone till efter jul). ( Ja, jag saknar exet fortfarande (det lustiga är att vårt förhållande har blivit bättre sen vi gjort slut.).) Nu har dock den lilla killtokiga Karolina från gymnasiet dykt upp igen. Jag ser söta pojkar överallt. Det värsta är att jag kan få dem om jag vill. Det är bara att rada upp dem i sängen och pricka av. Vad ska det bli av mig? Så nu ber jag frivilliga anmäla sig för att slå mig till sans igen. Tack

Beautiful heartache

Det har varit en trevlig helg. Om vi bortser från när mamma ringde och skällde ut mig för saker jag inte rår för eller kan göra något åt.

Har, efter ett långt, trevligt och efterlängtat samtal med en gammal vän, "kalibrerat min radar" på vad jag egentligen vill ha hos en pojke. Det kändes skönt att kunna ha ett vuxet samtal igen och egentligen bara få vara mig själv med en person som sett både mina goda och onda sidor och fortfarande tycker om mig. (Tror jag. Kan vara lite svårt att veta ibland.) Nu hoppas jag bara att vi kan träffas nån mer gång, för det var alldeles för trevligt för att aldrig göra om det. Det var så mycket som inte blev sagt eller gjort.


På lördag kväll gick jag på bio med min syster och såg I hennes skor. En ganska bra film ( Jag stortjöt som vanligt.) om att vara systrar. Oavsett hur mycket man bråkar och sårar varandra så kommer man alltid att älska sin syster. Och det stämmer ju. Oavsett hur respektlöst hon bär kläder (ja, jag blir sårad av det, för det går emot allt vad jag tror på och har lärt mig av vår gemensamma mor) och att hon kan hångla med varje söt kille hon möter så älskar jag henne och vill skämma bort henne på alla möjliga konstiga sätt. Puss Gurkis!

The mean reds

Holly Golightly: You know those days when you get the mean reds?
Paul Varjak: The mean reds, you mean like the blues?
Holly Golightly: No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible. Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get that feeling?

Detta lilla citat kommer från filmen Breakfast at Tiffany's och det är så här jag känner mig nu. Helt vilse i världen. Men jag ska ta mig igenom det och och så länge jag håller mig från pojkar så kommer mina vänner hjälpa mig så gott de kan. Men jag är en jobbig patient för jag har en egen vilja.

Jag känner mig som Claude Hooper Bukowski när han möter sina hippies i Central Park och helt plötsligt ställs inför olika valmöjligheter: (Vet du inte vem jag pratar om så är du inte en av mina kompisar iallafall)

Where do I go follow the river
Where do I go follow the gulls
Where is the something
Where is the someone
That tells me why I live and die

Where do I go follow the children
Where do I go follow their smiles
Is there an answer in their sweet faces
That tells me why I live and die

Jag får flera bud. Några vänner säger åt mig att jag sluta söka uppmärksamhet ho spojkar utan istället finna den inom mig själv. Andra i min närhet säger att jag ska ut och krossa så många hjärtan jag kan för att laga mitt egna trasiga. Allt jag vill ha är någon som bara kan säga åt mig att "Gör så här så blir allting bra". Hur klarar sig alla andra här världen? Jag är väl ändå inte den enda som är så här vilsen?

Iallafall, det här är min plan den näramste tiden.
Jag ska:
1. Plugga så mycket det bara går. (Jag vill ta tentorna denna jul.)
2. Inte ha nån pojkvän förrän tidigast efter jul. (Detta utesluter dock inte att förföra någon enstaka stackare.)
3. Roa mig med mina vänner. Jag ska dansa tills jag stupar.
4. Träna hårt på dansen. Jag måste hitta allt det jag älskade när jag var ung.
5. Avsluta årets mottagning = skriva bokslut och utvärderingar.

Vi får se hur långt jag har kommit efter jul.